Rapporten är framtagen med ekonomiska bidrag från Trafikverket, Skyltfonden. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområden. Utan intensifierat trafiksäkerhetsarbete kommer antalet skadade att öka om gång och cykling fördubblas. De kommer då att öka med 55-80 procent. Prognosen baseras på samband mellan den oskyddade trafikens storlek och skadade i svenska kommuner samt jämförelser mellan Sverige, Danmark och Nederländerna. Denna förväntade ökning av skadade kan emellertid hejdas. Enligt internationell effektforskning finns effektiva och väl beprövade metoder för att stoppa en ökning. Men det förutsätter ett helt annat tempo i trafiksäkerhetsarbetet. Och betydligt mera resurser liksom ett ökat statligt ansvar för de oskyddades säkerhet. Som nu är mycket marginellt. Att skapa säkrare infrastruktur kostar pengar. Av de statliga infrastrukturpengarna får gång och cykling en eller annan procent. Här måste det ske en kraftig ökning. Stadsmiljöavtalen kan vara en modell för att slussa statliga pengar till de oskyddades miljö. Vidare finns ett systemfel som gör att man satsar för lite på säkerheten i relation till skadekostnaderna. Det handlar om en skillnad på fyra-fem gånger. Att exempelvis årligen redovisa kostnaderna kommunvis för infrastrukturåtgärder, drift och underhåll samtidigt med skadekostnaderna kan vara ett första steg för att skapa balans i systemet. Och ge lägre totalkostnader för samhälle och individer. Trafikverket bör, enligt rapportförfattarens mening, ta fram en modell för detta för såväl de kommunala, regionala som statliga väghållare. Förslagsvis kan man börja med en modell för fallolyckorna där sambandet med dåliga väghållarinsatser är särskilt tydligt. Ett system för oberoende inspektioner av de oskyddade infrastruktur bör tas fram. Modeller finns i tidigare inspektionsverksamhet av miljöer för fotgängare respektive cyklister. För att få en nytändning behövs större inspirerande demonstrationsprojekt av typ Nollvisionsslingan. Den genomfördes några är efter Nollvisionsbeslutet för att visa hur principerna praktiskt kunde omsättas i de oskyddades miljö. Vi bör också titta närmare på Danmark och Nederländerna. Varför är riskerna per personkilometer inte lägre i DK och NL trots deras mer utvecklade infrastruktur? Varför dödas dubbelt så många danska cyklister och nästan fem gånger så många holländska som hos oss (i relation till befolkningen)? Om vi inte kan svara på sådana frågor kommer vi att upprepa deras fel i vår strävan att öka cyklandet till deras nivåer.